Semikolonets dag!

Idag är det tydligen semikolonets dag, vilket naturligtvis är värt att uppmärksamma. En av min bästa vänner har ett semikolon intatuerat på axeln. Jag skojar inte.
Det används alldeles för få semikolon i texter nuförtiden; faktum är att de sällan används alls. Tråkigt tycker jag. Det slösas inte med skiljetecken över huvud taget - titta bara på texten ovan. Bara komman och punkter. Tråkigt, som sagt. Å andra sidan kan man ju inte - fast man kanske skulle vilja - använda för mycket av annat när man skriver journalistiskt (har jag fått lära mig). Det finns en skola av människor som verkar tro att allmänheten är för dumma för skiljetecken. För de gör meningarna för långa, vilket förvisso kanske är sant, och krångliga; inskjutna bisatser är närapå en svordom på journalistutbildningarna. I dag är det alltså dags för revolution.

Kära skiljetecken, ni som jag - mot bättre vetande - använder alldeles för slösaktigt och kärleksfullt; vilka (vissa av er) jag en gång i högstadiet plockade upp ur Strindbergs novell Ett halvt ark papper och som jag ända sedan dess hållit nära mitt hjärta, trots att min svensklärare när jag prövande tillämpade principen i mina tidiga, ångestframkallande - om inte för mig så för svenskläraren - uppsatsförsök, hävdade att hon hade bättre grepp om svenska språket än Strindberg hade haft (vilket ända sedan dess har närt ett djupt förkat i mitt bröst för språkpuritaner och people who can't chill); men i alla fall, var var jag, alltså, det jag försöker komma fram till, tror jag, är, eh, ja, meningens slut egentligen, men poängen är att, ja, det är typ kul med språk. Fast det är bra om det går att läsa också.